Så jag kröp i kostymen och ladda miss rose med vätska och slang innan jag drog iväg...Efter ca en mil börja himlen se betydligt mörkare ut ;-)
Dröjde inte så länge innan första skuren smiska på en. Rediga droppar, lite blixtar på fälten.
Det är nu det börjar bli lite intressant, ovädret drar ju åt mitt håll ju.. vf
Ska villigt erkänna att jag frukta för mitt liv ett tag, var glad att jag hade musiklurarna i öronen så jag slapp de värsta knallarna runt mig, jo det var riktigt nära huja mig. Jag tänkte nog igenom allt som kunde hända och ställde mig frågorna...
Kommer det göra ont?
Om jag vaknar, hur trasig kommer jag vara?
Vem kommer sakna mig?
Ska jag stanna o ringa?
sen Ähhh vf är det dags så är det intala jag mig...och skulle det hänt nått så var det ju på cykeln,
Sen kom nästa WTF ÖÖÖÖSSS regn...bilar stanna, men jag kände mig nu som en krigare som trotsa allt, jag trampa på medans sikten var noll och knallarna lät som granater med luftbrisad.
Som grädde på moset fick jag punka när jag nästan var hemma, men vädret sprack upp och solen tittar nu fram igen.
Lev livet... Nästa cykeltur kan vara den sista ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar